Fuckar upp livet lite mer. Det känns bra. Känner mig fortfarande sjuk men ikväll vankas det utgång ändå, vill inte sitta hemma mer och hata. Jag fortsätter bråka med allt och alla, att såra har blivit vardag. Det värsta är att jag knappt bryr mig. Så länge allt får mig att må bättre spelar det inte så stor roll att andra mår dåligt. Sömnen är inte längre en undanflykt, jag somnar sent för att jag vill ha det så, sover hellre bort dagen än natten. Jag har dock insett att oavsett hur sent jag somnar vaknar jag ändå vid nio, tio nu två morgnar i rad. Natten till idag somnade jag runt fyra, sov dåligt och gick upp vid tio. Betedde mig som en jävla fitta hela natten och det kanske inte var så smart.

Men ingenting varar för evigt, eller hur?