För drygt fem år sedan slängde mina föräldrar deras våg i soptunnan, de satte stopp för det eviga vägandet som jag höll på med inte bara en utan flera gånger dagligen. Att leva ovetande om ens vikt under en jobbig period i livet är inte kul, speciellt inte när vikten är det enda som betyder något, de enda framstegen som betydde något var inte längre möjliga att mäta. Kort efter vågens försvinnande blev jag inlagd på två olika "kliniker" där vågen kom i fokus igen. Denna gång visade vågen tyvärr inte de framsteg som jag ville, nu levde jag efter deras regler och det vågen visade måste upp, upp, upp. Minst elva kilo. Elva jävla kilo, aldrig i livet tänkte jag men valet var inte mitt, det enda jag kunde påverka var hur snabbt jag skulle få åka hem. Alltså hur snabbt jag gick upp i vikt.

 

Mer behöver inte skrivas, ni förstår nog hur skev relation jag har till just vågar. Jag har inte ägt en våg sedan mina föräldrar kasserade våran och att "smygväga" sig hos bekanta är knepigare än vad många tror. Jag har länge funderat på att skaffa en våg, men av rädsla har jag avstått.

 

I helgen köpte jag en våg, hade fått hem rabattcheckar från åhlens och kände "nä nu fan är det dags", jag har lagt om min kost och det är viktigt att kolla så det inte går käpprätt åt helvete. Tanken med att lägga om kosten och börja träna är inte att gå ner i vikt (att gå ner 3-4 kilo skulle inte skada) utan det handlar om att jag vill må bättre, bli piggare och starkare. Jag vill få en bättre hälsa, är så jävla trött på min problem mage, uppblåst, gasig, ofta smärtor samt förstoppad och så vidare. Inget roligt med andra ord. Det onda är redan efter två veckor borta, har väl haft ont ett par gånger men det har varit i samband med trög mage och hunger.

 

Att äga en våg och väga sig betyder säkert ingenting för många, men för mig betyder det något, det är viktigt för mig att kunna se "hur allt står still" även om vikten inte alltid spelar roll. Muskler väger mer än fett men då ska det även synas på kroppen att det är muskler och inte fett. Speglar och vågar kan vara livsfarligt, men vem är villig att ta bort dem i dagens utseendefixerade samhälle?

Hej!

Jag har tröttnat på att frossa i socker och gluten, min kropp blir så ledsen och jag blir seg, trött och sur. Det har blivigt dags för detta godismonster att göra några drastiska förändringar: bort med gluten, socker och kolhydrater, in med grönsaker, frukt (min sockerkälla) kött och mejeri. Det känns bra att börja strikt och sedan se hur kroppen mår och vad som eventuellt behövs tilläggas (POTATIS <3) eller tas bort. Godis i påsk och jansson tänker jag inte välja bort, då kommer jag bara bli deprimerad och elak antar jag.

 

Jag måste även börja träna, där är det mest självkänslan/självförtroendet som tar emot. Jag vill så himla gärna gymma med Gustav men jag klarar inte av det utan en jävla massa pepp och press från honom. Vi kollade in ett gym på hötorget igår men jag var rädd och alla hade dömande blickar så jag fick panik och vi gick därifrån. Vi pratade igenom lite hur jag känner sen när vi kom hem och beslutade att vi ska kolla in ett gym (samma kedja) i fruängen och jag måste verkligen ge det en chans fastän jag känner mig obekväm och gråter. Jag måste våga försöka annars blir jag bara ännu mer ledsen. Känner mig så fånig, så jävla dumma problem.

 

Att sluta med p-piller har länge varit en tanke, nu har jag äntligen tagit tag i saken och bokat tid hos UMO för att diskutera och byta till p-ring (har fått trevliga rekommendationer). Frågan är ju bara om jag ska fortsätta äta mina p-pller t.o.m torsdag då jag fått en tid eller om jag ska sluta tvärt nu och få mens (hatar mens så in i helvete!)

 

Det var väl allt jag hade att skriva, får återkomma innan påsk hur jag mår. Kan redan nu meddela att jag igår åt helt glutenfritt och hade inte ont i magen alls.

 

Pusspuss